Många har lessnat på vardagsdramatik, men vet inte varför det blir så eller vad som kan vara en lösning. Denna bloggen ger en sammanfattning av mönstren som skapar och upprätthåller konflikt samt ett vinn-vinn alternativ som öppnar för att alla kan bli chef i sitt eget liv.
Ibland hittar vi på XLO böcker, modeller, metoder eller teorier som elegant illustrerar och stöttar det vi tycker är nyttiga insikter på vägen till en bättre värld. TED – The Empowerment Dynamic av David Emerald är en sådan bok och modell. Det finns inte ett svenskt ord för «empowerment», några förslag till översättning är «myndiggöra», «stärka» eller «fylla av kraft». Begreppet innebär att ha inflytande över egen situation, inklusive möjlighet och förmåga till att ta ansvar för sitt eget liv.
Emerald kom till en punkt i livet där han kände sig helt maktlös, han hade förlorat sin far, fått besked om att han inte kunde få barn och frun hade lämnat honom. Han kände sig som ett offer – och det var ingen bra känsla. Han var faktiskt så less av att känna sig hjälplös och offer för en stadig dystrere skjebne att han ropade till djupet av sig själv: «Om jag inte vill vara ett offer, vad skall jag vara då? Vad är det motsatta till att vara offer?».
Svaret Emerald fick från sitt undermedvetna var «skapare». Det motsatta till att vara ett offer är att vara en medveten skapare i sitt eget liv. Jaha, låter kanske bra i teorin, men vad betyder det i praktiken? Och om det är så lätt – varför väljer inte alla bara att vara medvetna skapare – ingen vill väl vara ett offer?
På slutet av 60-talet publicerade Stephen Karpman en artikel som heter Fary tales and script drama analysis där han lanserade det som blev känt som Karpmans dramatriangel. Triangeln har tre roller: offer, angripare och hjälpare. Triangeln drivs av offerrollen där refrängen är «stackars mig». De andra rollerna är att vara less på att vara offer och hittar en väg ut genom att göra andra till offer – antingen som angripare eller som hjälparen som iler till och säger «stackars dig».
Har du lagt märke till att det är en kort väg mellan offer, angripare och hjälpare – och att det snabbt blir en cirkeldans med snabba rollbyten? I en relation med mycket konflikt – antingen det är med en kärlekspartner, vän eller kollega, eller mellan två nationer för den sakens skull, är mönstret ofta att bägge parter känner sig som ett offer med jämna och ojämna mellanrum och utnyttjar möjligheten till att trampa på den andra så fort chansen finns. Det handlar om att ta igen för tidigare orätt – balansera en räkenskap där det stadigt ger mening att skylla på den som började. Så springer hver part (eller båda) till en trofast hjälpare – antingen är det en vän eller allierad som lyssnar ännu en gång och är villig att ta parti – eller ett andrum i form av tv-zappa, ett extra glas rödvin eller andra former för själv-medicinering. Vad som helst som skapar en illusion av att problemet försvinner eller minskar.
På samma sätt som hjälparen behöver heller inte angriparen att vara en människa (eller ett annat land) – den kan komma som en sjukdom, en olycka, en naturkatastrof, mörkare tider, till synes bristande resurser och förmåga osv. Vad som helst som kan få skulden för att livet är en evig uppförsbacke – ett lotteri där jag är den stora förloraren.
Emerald kallar Karpmans dramatriangel för DDT – The Dreaded Drama Triangel – inspirerad av bekämpningsmedlet som visade sig vara mycket giftigt. Vad är då motgiftet – om dramatriangeln är en nedåtgående spiral, vad kan skapa en uppåtgående spiral som ger näring och tillväxt för alla parter?
Dramatriangeln snurrar på autopilot – offer på dåliga dagar, angripare eller hjälpare på lite bättre dagar. I #MeToo-kampanjen var det enkelt att se hur några åberopade sig som offer i första vändan och pekade ut angriparen. Några av angriparna berättade om hur de hade varit ett offer i barndomen, och om de inte drog det kortet tog det oavsett inte lång tid före de blivit offer pga all kritik i olika medier. Hjälparna strömmade till med tycka-syn-om-ammunition på var sida av skyttegraven: «han har inte förtjänat detta», «han är snäll som ett lamm», «jag känner honom från en helt annan sida», «hon har upplevt något hemskt», «hon fick livet förstört», «hon är ett offer» osv. Frågan är om vägen ut är när alla upplever att de har fått ge igen, att räkenskapen har balanserats, – eller om det är enklare såsom Norges statsminister Erna Solberg föreslog: «säga förlåt och gå vidare». Ut från offerrollen kräver ett medvetet val. Att «avancera» till angripare eller hjälparrollen håller bara hjulen rullande.
Det är fokus på problemet som ger energi till dramatriangeln. Vi människor är skapade för att överleva, och det gör att nervsystemet med hjärnan och sinnesapparaten ständigt är på vakt för faror som kan hota vår existens. När vi upptäcker ett problem, en utmaning – något som signaliserar fara, uppstår automatiskt ett tillstånd i oss av fruktan i form av bekymmer, rädsla eller ångest. Sinnena skärpes och riktas mot det som hotar, kroppen pumpar ut hormoner som ger kraft till att kämpa, fly eller frysa fast. Nervsystemet har tränats genom miljoner av år för att reagera snabbt och effektivt för att vi skall ha största möjliga chans att överleva. För att klara reagera tillräckligt snabbt, dämpas samtidigt förmågan till att tänka rationellt och kreativt – de som har haft förmågan till det historiskt blev uppätna av tigrar. Det var inte nyttigt på savannen och blev utsorterat under evolutionens gång.
För all del: i reella farosituationer är det bra att ha ett nervsystem som vet vad som krävs: Och: som i regel är det inte externa faror som sätter igång dessa nedåtgående spiraler – det är våra tankar om vad som är ett problem eller strul.
Som tidigare nämnts kallar Emerald Karpmans dramatiriangel för DDT – The Dreaded Drama Triangel – inspirerad av bekämpningsmedlet. Vad är då motgiftet? Om dramatriangeln är en nedåtgående spiral, vad kan skapa en uppåtgående spiral som ger näring och tillväxt för alla parter?
Händer det att du blir trött på att några bara pratar om problem och hur hopplöst allt är? Har du till och med varit inne på tanken om att de heller kunde fokusera på det de vill ha? Då har du redan hittat nyckeln som leder till en annan triangel. Känner du någon som har fått en sjukdom, förlorat sitt jobb eller blivit dumpad av sin partner? Har du lagt märke till att några väljer att möte utmaningen som en möjlighet till att ta tag, skapa något nytt i livet och gå vidare utan bitterhet, medan andra kliver rätt in i offerrollen och använder varje möjlighet till att klaga över skjebnen, skylla på de olyckliga omständigheterna och sjunga refrängen «bara det inte hade varit för…..».
Det är den klassiska – «det är inte hur du har det, men hur du tar det».
För en som inte vill vara offer, angripare eller en som ständigt måste rycka ut för att rädda andra (som egentligen kan klara sig själv) är nyckeln som sagt att fokusera på vad vi vill ha. Offret springer ifrån något den inte vill ha, den medvetna skaparen springer till något han eller hon vill uppnå. När du har en klar intention – en vision om vad du vill skapa i livet, hur du vill ha det i närtid eller framtid, kopplas kraften automatiskt på – det som kallar för «passion». Med motorn igång och fokus på det du vill skapa har du tillgång till både kreativitet och utvärderingsförmågan (som försvinner så länge systemet är i rädsla och redo för att kämpa, fly eller frysa) och kan hitta vad du kan göra för att nå målet. Varje dag kan du vakna och hitta små, genomförbara steg som leder mot intentionen. Triangeln är snudd på hodet, du är chef i ditt eget liv och väljer medvetet det du önskar.
Hur blir det med de andra rollerna? En skapare kan även fortsatt stöta på människor och omständigheter som kan vara svåra och utmanande. Den medvetna skaparen möte dessa som utmanare – något att lära av, något att bli starkare av, något nyttigt att ta med på vägen. «Angriparen» blir en «utmanare» som kan hanteras och som inte tilläts ta makten att definiera skaparen som ett offer. Så slutar offret fred med dåtiden – genom att acceptera att det var som det var, tacka för erfarenheter och välja att ta med allt som resurser.
Också medvetna skapare kan ha nytta av hjälp och stöd på vägen. Istället för en «hjälpare» som proklamerer «stackars dig» har denna triangeln en «coach» som lägger till grund att skaparen har allt han eller hon behöver, skaparen kan klara sig själv och tar ansvar för sig själv. Coachen erbjuder stöd utifrån detta perspektivet och är inte beroende av ett offer för att känna sig mer värd eller sig själv mindre hjälplös.
Här på XLO väljer vi att vara medvetna skapare och ta ansvar för allt vi skapar. Det betyder att vi varken tycker synd om oss själva eller andra eller skyller på andra eller omständigheterna – även när det kan vara frestande. Om du önskar att göra detsamma stöttar vi gärna dig med inspiration, kurs och träning så att du kan få tillgång till alla resurser. Och vi gör det helst med lite humor. Lite som coachen i denna filmsnutten:
Lycka till med att skapa det liv du önskar genom medvetna val!